Fylld av självömkan - inte direkt vacker

Idag är bara en sån där dag, ni vet. När man bara känner att allt känns negativt och sunkigt och oavsett vad man gör eller vad som händer så känns det inte som om någonting kan lyfta en... Grattis. Välkommen till min dag.

Jag började dagen med att som vanligt väcka min tonåring. Själv var jag dyngigt trött, så där så att man vinglar omkring, ser i kors och inte har en aning om vad man pysslar med. Men det var bara att vingla iväg till hennes rum och börja den vanliga ramsan. Den lilla darlingen har ju som bekant en del sömn-issues. Det har gått riktigt smidig hela veckan, men idag var det visst fler än jag som hade samlat tröttheten på hög. Lyckades få henne att äta lite frukost, men sedan tvärsomnade hon och bad att få bli väckt en timme senare. Och där står jag, något mer vaken än nyss, i nattlinne (som jag mest använder istället för morgonrock snarare än att sova i det), och undrar vad jag ska göra i en hel timme. Lyckas lalla runt, äta lite frukost, sitta vid datorn en liten stund och sen dags igen.

Omgång 2 av väckningen gick la sådär. Slutade med att jag gick och la mig, helt matt (OBS! pga av egen trötthet, inte pga efterverkningar av väckningsförsöken). Sista svängen väckning fick ske med hjälp av mobiltelefon kombinerad med hemtelefonens interna ringfunkioner (oerhört gäll signal!). Men skruttan var så trött och väck att hon visserligen hörde signalerna men var så genomtrött att hon inte hittade kraften till att komma upp. Men hennes kamp pågick ändå i över 3 timmar, nästan 4! Slutligen somnade jag, efter att ha övertygat mig själv om att jag inte kan göra mer än vad jag har gjort. Det är som det är liksom.

Sov lite oroligt, känslig för ljud och med en inre oro av att jag visste att jag inte hade lyckats med morgonens krav. Även fast jag vet att jag gjort vad jag kunnat. Men oron över ofullkomligheten ligger liksom kvar i kroppen i det läget. Slumrade och sov och drömde om vartannat. Ingen pejling på tiden, så när  jag väl hörde en ytterdörr stängas fick jag för mig att det var dotra som kom hem från skolan (de slutar jättetidigt på fredagar). Somnade igen, lite bättre denna gång då kroppen insett att klockan var förbi morgonbestyr med väckning. När jag slutligen vaknade lite mer "på riktigt" så var jag fortfarande extremt oklar i huvudet, vilket jag ofta är när jag sovit och har en viss känsla i kroppen (svårt att sätta ord på det) så var klockan säkert någonstans efter 12. Sakta började kroppen vakna till, med hjälp av enögt surfande via mobilen (enda sättet att cleara knoppen utan att lägga kravtyngda tankar med i processen). Vid 12.45 vågade jag mig på att använda rösten och ringde dottern. Hon hade inte lyckats komma till skolan men hade dock kommit iväg på grejen hon skulle göra efter skolan (en helt annan story!).

Gick upp, i bara trosor, tog med mig en sport-bh-topp-liknande kläd och gick på toaletten. Inser att tyget jag håller i handen håller på att skrynklas ihop i näven för att använda som toalettpapper - innan jag hejdar mig och inser att något är fel! :-) Suck, kanske lite trött fortfarande. River av toalettpapper. Sport-bh-toppen hamnar så småningom, i oskadat skick, runt kroppen där den ska sitta. Sätter mig i soffan och lyckas tycka att  alla TV-program är tråkiga (!). Börjar deppa och tänka enbart negativa saker, om mig själv, om dagen, om situationen - och visst är jag väl ensammast i världen...?!

Beslutar mig för att lägga mig i sängen med datorn - ja, och här ligger jag.
Kan dagen bli bättre??