Jag går sönder...

Hur jag än vrider och vänder på saker så verkar det inte kunna bli okej. Jag pallar verkligen inte med sånt här. Inte ensam...

Sov jag, eller var jag vaken??

Den här dagen har verkligen inte haft varken ett vanligt tempo eller någon slags kronologisk dagordning...

Jag sov länge, i alla fall i andras ögon. Jag gick väl upp vid tvåtiden, tror jag. Grejen var att jag INTE SOV fram tills dess. Så dyngigt trött, men jag kunde inte sova. Jag vaknade jättetidigt, vid 6-tiden tror jag det var. Sen har jag kämpat för att få vila. Alla andra skulle upp, vid olika tider. Jag har slumrat lite till och från på morgonen, därav anledningen att jag inte riktigt hade grepp om vad som hände, eller när, här hemma. När jag är trött, och kämpar för att sova (på morgonen tex) så LÅTSAS jag sova. Gammal fin teknik, det där :-) Det går helt enkelt ut på att inför resten av omvärlden låtsas man sova, vilket gör att man inte blir störd av att folk kommer och pratar eller vill saker, det i sin tur gör ju att man får en större chans att somna om. Dessutom, om jag låtsas sova, så lurar jag kroppen, så att den tror att den faktiskt får vila, så rätt vad det är - så sover man! Eller så gör man inte det, och då får man i alla fall en annan typ av vila. Och när vila är en bristvara, så är alla varianter bra och välkomna för kroppen. Ni vet, det är när man vilar som både kropp och hjärna får återhämta sig, och en massa celler i kroppen nybildas och allt det där.

Så, jag försökte lura både kropp & själ i en massa timmar. Och pytteslumrade däremellan. Sen har jag ju TROTT att jag har haft koll på allt som hänt hemma under tiden. Jag har ju hört en del saker, där min familj pratar med varandra. Så då fick jag för mig att jag hade koll på hela läget. Tex att hunden hade varit ute på morgonen.

Men icke.....

Staaaaackars liten var ganska kissenödig när jag väl kravlade mig upp!!!
Eller rättare sagt, han är tålmodig och klarar vad som helst. Men väl ute så var det behovsrastande både länge och väl!! :-) Mycket glad kille som skuttade runt sen.

Ja, ja, man kan inte vara perfekt jämt.

Fy faaaaan!!!

Fy fan, vilken jävla skitkväll!!
Jag är i totalt upplösningstillstånd.
Det får inte hända mer nu. Jag orkar inte.
Jag kommer aldrig mer våga öppna käften framöver, det går ju bara åt helvete!!

Förlåt Stephan.... och Carin...

Vill inte sova,

men inte heller vara vaken.

Det känns som om jag för varje dag som går,
kommer ytterligare en bit längre bort från honom.

Jag vill inte det.

Min älskade storebror.

Saknar dig.

Nu är det snart 3 dagar sen du dog.

Om bara några få timmar...

I onsdags morse.

Du kämpade så hårt, så tappert.

Om jag somnar, och sen vaknar, då är det så fort nästan 4 dagar sedan. Jag vill stanna tiden. Jag vill inte att minnena ska blekna. Jag vill inte att ljudet av din trygga röst ska tystna. Jag vill ha dig kvar här, om det så bara är "i andan". Men hur bevarar man det? Någon som funnits i mitt liv och vid min sida så länge. Längre än mamma, längre än pappa. Jag vill inte bli ensam kvar. Ensam, utan att ha någon att fråga hur det var förut, när jag var liten, eller innan jag föddes. Någon som kände mamma, någon som kände pappa. Någon som minns allt, så väl! Och som vill dela med sig av sina minnen och hjälpas åt att bevara dem och få de att vara levande minnen.

Jag är så glad att du funnits hos mig, i mitt liv.

Älskade storebror, älskade Stephan.

 1 november 1951

-

10 oktober 2012

Kanelbullens Dag

Kanelbullens Dag var igår, den 4 oktober. Men den är värd att uppmärksammas!! Jag är fullkomligt galet nerkärad i dessa....
Hittade en sajt med artiklar om denna dag.

Artiklar | Kanelbullens Dag