Natthungern....

Nä, det är inte jag som har "gone vampire". Jag blir bara så himla ofta hungrig sent på kvällarna/nätterna. Själv hävdar jag bestämt att "om man är uppe tillräckligt länge så hinner man bli hungrig en gång till". Sen börjar jag tro att jag kanske inte äter som man ska... Och att kanske mediciner man tar påverkar den där biten en del. Eller så är det någon slags klimakterifrossa (ha, ha - JÄTTEkul...) Nä jag har inte kommit dit en, men allt ramlar väl inte över en på en gång, det kommer väl lite i taget, så vem vet? Det är väl ungefär de alternativ man har. Mediciner eller klimakterie-varning.

Symtom:
Svettas
Svettas på nätterna
Svettas när jag gör nåt
Svettas kopiöst när jag har gjort nåt
Lönnfetman har övergått i totalfetma
Labil
Gråtig
Arg
Grova veck mellan ögonbrynen
Bröst som hänger ner över naveln
Skumma åsikter om att allt var bättre förr
Bitter över livet som gått
Bitter över chanser som inte kommer igen
Gärna påklädd på stranden
Sover middag
Äter inte middag. Tar bara "något litet"...
Ypperlig på att ge goda råd till höger och vänster utan att göra något vettigt själv
Pratar politik och blir förbannad
Tycker att åka kommunalt är jobbigt
Vill ha praktiska kläder
Kan bara gå i praktiska skor
Oregelbunden mens
Hormonell akne

Behövs det flera bevis?? Jag kan säkert mata på med en bunt till...

Men generellt har just idag varit en hyfsat okej dag faktiskt. Så det är ju synd att gnälla. Men som min gamla kollega brukade säga "det är ju synd att inte klaga" :-D
Sen är ju sanningen den, att de skitdåliga dagarna, så sitter man ju inte här och skriver och är konstruktiv, kommunicerbar och upprättstående.

Så, ett par kex innan man somnar så ska det nog gå vägen!

"Drömmer mig bort i inredningarnas land

och längtar till kreativitetens skogar"

(Det där var ett skitnytt uttryck, som bara de förstår som vet att vi letar stuga, och de som därtill känner till att jag gärna vill pyssla och mecka och fixa med sånt som hänger ihop med inredning, och de som vet att jag vill ha stugan i avskildhet, nära John Bauer-lika skogar och mörka tjärn...)

Livstecken - She´s alive!!!

Ha! Man kunde tro att jag trillat av pinn, så inaktiv som jag har varit... På bloggen och i princip alla andra ställen i hela världen oxå :) Men ack, så illa är det inte. Jag lever - och enligt vågen så frodas jag oxå... Inte för att jag har någon våg. Men ni fattar.
Det är i slutet av mars och en fjärdedel av året har rusat iväg. Ja, vad säger man. Egentligen går ju tiden lika fort eller sakta som vanligt (inte läst något annat inom vetenskapen i alla fall) men ändå har man känslan av att det å ena sidan rusar iväg... och å andra sidan står tvärstill! En väldigt motsägelsefull känsla.

Som vanligt den sista tiden så känner jag mig rätt så melankolisk. Lever ett, känslomässigt, lite fattigt liv. Säkrast så. Tycker att alla ups and downs är fett jobbiga. Men isoleringen, som är delvis självvalt, men till lika stor del pådyvlad (visst heter det så?), börjar bli jobbig. Som fan. (bara det kräver väl en helt egen blogg för att förklara, skippar det här). Men om jag inte gör något åt den här isoleringen snart så blir jag helt tokig. Behöver dock en strategi och en del struktur för jag mäktar inte med överdrivna mängder heller. Men ovissheten om tillvaron och framtiden suger musten ur mig. Så jag hoppas på att jag kan klura ut en strategi. Därav bloggandet. Måste liksom "prata" för att komma till klarhet. Sitter inte gärna och funderar, de flesta braiga idéer och tankar kommer liksom ur mig när jag pratar, samtalar, bollar med någon. Även om jag pratar med en vägg, bara jag hör ljudet av min egen röst så brukar det spruta ut de mest underbara tankar och idéer. Men social isolering ger inte mycket samtal, så jag får se om jag kan få ur mig något, och komma fram till något, på det här sättet.
Steg 1 är i alla fall utfört!

Tack för mig.