söndag 7 april 2013

Influensa härjar i våra domäner....

Min älskade åkte på influensa här i veckan. Rejäl hosta som både skrammlar och slemmar. Lika glad varje gång han lyckas ta nåt normal(are) andetag mellan varven. ;-)
Nä, han har det inte kul. Muskelsmärtor och snorig med täppt i näsan.

Jag trodde ju med en nästan religiös övertygelse att jag skulle gå fri! Dels för att jag sällan brukar bli nersmittad av sånt här. Dels för att jag inbillar mig att jag sköter hygienbiten närapå exemplariskt ;-)
Så här har det spritats händer och tempar. Hostandet sker på avstånd, men för första gången på typ 15 år har min älskling lyckats få till det där med att hålla för när man hostar å nyser. 15 år! Där satt den!!!

Men här ligger jag, ynklig som få. Febern ökar i stadig takt för varje timme. Trött och huvudvärk à la influensa... Fryser och frossar, samtidigt som jag känner hur det brinner i hår, huvud, ansikte och lite andra ställen. Men om jag tar av mig filten (som ligger ovanpå lagret med mjukisbraller, långärmad t-shirt och tjock, fin, fleecetröja med luva. Röra sig känns som en omöjlug idé... Snurrig i skallen och lite lätt illamående. Och denna rasslande och rivande hosta, med i övrigt okända ingredienser.

Orken försvann i ett nafs idag. Hade tvättat lite i tvättstugan under eftermiddagen. Funkade rätt okej.
Men så fort jag klev ut på gården med mina påsar, då började kroppen protester med övertygande kraft. Hur jag kom upp för de där 3 våningarna, jaa, det måste ha varit magi. Sen hade jag så ont i bröstet och en sån andnöd, ackompanjerad av hosta och ett förfärligt flåsande.

Väl hemma - tvärnit!!
Nu ska jag sluta skriva, jag ser suddigt och har svårt att komma ihåg att andas....

~ Nighty-night!
Var rädda om er och ta hand om varandra. <3

torsdag 3 januari 2013

Tomheten inombords

Känner mig ensam och tom inombords. Känslig och lyhörd för sinnesstämningar och vibbar i luften, även mina egna.

För en gångs skull spelas musik i stereon hemma. Gode gud vad jag behöver det! Känns som den enda kontaktytan gentemot omvärlden jag har. Musiken påverkar, nästan uteslutande, åt rätt håll. Den blir en mänsklig kontakt. Ett minne om vad som varit, om vem jag är.

Jag börjar tappa tilltron nu. Om att något ska förändras. Om att det blir bättre. Om att få hjälp. Stöd. Kontakt. Trygghet. Det känns som om alla vägar tillbaka är stängda. Alla gamla relationer, även inom familj och släkt, är ouppnåeliga. Man får ingen kontakt. Eller för att använda ett modernare uttryck, man connectar inte. Allt känns ytligt och konstgjort. Ingen bryr sig egentligen. Inget djup kan uppnås på ett personligt plan. Ingen lyssnar egentligen. So, what's the point??

Tjejen som alltid och endast levt för sina relationer, sina vänner, sin familj. Att leva i denna känslomässiga och relationsmässiga tomhet är förödande. Känner mig som barnhemsbarnen i Rumänien, under Ceausescus tid. Jag sover, sover, vakar, sover, vakar, ångestar och knyter mig. Äter några brödbitar. Försöker få mänsklig kontakt, ögonkontakt, själslig kontakt. Blir avvisad. Möter ingen blick. Får åter gå in i mig själv och mina egna inre resonemang, lyssna till min egen inre röst, ömsom upprörd, ömsom tröstande.

Idag blir det inget upplyftande inlägg märker jag. Sorry about that...