Känner mig ensam och tom inombords. Känslig och lyhörd för sinnesstämningar och vibbar i luften, även mina egna.
För en gångs skull spelas musik i stereon hemma. Gode gud vad jag behöver det! Känns som den enda kontaktytan gentemot omvärlden jag har. Musiken påverkar, nästan uteslutande, åt rätt håll. Den blir en mänsklig kontakt. Ett minne om vad som varit, om vem jag är.
Jag börjar tappa tilltron nu. Om att något ska förändras. Om att det blir bättre. Om att få hjälp. Stöd. Kontakt. Trygghet. Det känns som om alla vägar tillbaka är stängda. Alla gamla relationer, även inom familj och släkt, är ouppnåeliga. Man får ingen kontakt. Eller för att använda ett modernare uttryck, man connectar inte. Allt känns ytligt och konstgjort. Ingen bryr sig egentligen. Inget djup kan uppnås på ett personligt plan. Ingen lyssnar egentligen. So, what's the point??
Tjejen som alltid och endast levt för sina relationer, sina vänner, sin familj. Att leva i denna känslomässiga och relationsmässiga tomhet är förödande. Känner mig som barnhemsbarnen i Rumänien, under Ceausescus tid. Jag sover, sover, vakar, sover, vakar, ångestar och knyter mig. Äter några brödbitar. Försöker få mänsklig kontakt, ögonkontakt, själslig kontakt. Blir avvisad. Möter ingen blick. Får åter gå in i mig själv och mina egna inre resonemang, lyssna till min egen inre röst, ömsom upprörd, ömsom tröstande.
Idag blir det inget upplyftande inlägg märker jag. Sorry about that...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar