Ska på läkarbesök i veckan. Känns väl som om det är dags nu. Knepigt när det är så lång tid mellan gångerna. Men det är så himla dumt, det känns oftast som om läkarbesöken, trots specialitet-inriktningen, är mer av någon slags administrativ karaktär. Är det okej att som sjukskriven drömma om en engagerad läkare, som faktiskt ger ordentlig med feedback, testar ens gränser lite (då menar jag inte arbetsträning!) och försöker komma på djupet vad som felas, vad som kan göras åt det. Nu känns det mer, sen jag fick just den här läkaren (och nej, ingen av de tidigare har gjort ens så mycket som hon gör, inte sen läkare nr 1 i alla fall) mest sitter och har högläsning ur min journal, rapar upp allt som står i den sedan tidigare (vi pratar ändå om flera år!), pratar om problem kring kontakter de har generellt med Fk, att de har det stressigt som organisation, både denna läkare och övriga behandlare, att min behandlare är så överbelastad att hon inte ens har tid att sköta mitt ärende med vänsterhanden. Om hur stressad och glömskt hon själv är (och jaaa, det vill jag verkligen stryka under på, hon är jätteförvirrad - man blir lite rädd...) och har själv varit sjukskriven en period (under "min" tid) för någon typ av överbelastning.
Precis rätt person för mig med andra ord!"*ironi*
Jag skulle önska att någon tog saker och ting på allvar, inte bara slarvade runt och bokade in nåt besök då och då för att sjukskrivningsperioden ska förlängas eller för att det är dags för nya recept (som man ofta får via telefon om det inte sammanfaller med sjukperioderna...)
Så här pass många år senare så undrar man vad som hade kunnat gjorts annorlunda? Det känns som om det är sådan slöseri med tid. Inte själva sjukskrivningen i sig, vilket det kanske är. Utan all tid (eoner i mina ögon) som förflyter
mellan alla tillfällen, sjukperioder, försämringsperioder, semesterperioder, omorganiseringsperioder, inaktivitetsperioder, aktivitetstoppar, fosterstadie-huvet-under-täcket-går-ingenstans-pratar-inte-med-någon-perioder. OM jag avbokar besök, vid ett eller flera tillfällen, så är det aldrig någon inom vården som frågar varför, som ifrågasätter, som peppar, som försöker komma närmre och klura ut hur jag ska kunna komma runt såna perioder i framtiden. Det reds inte ut, psykologiskt eller med läkaren. Trots att det till 100% beror på en försämring. Ingen undrar varför. Vad hände. Vad var det som ändrades. Hur hade det kunnat undvikas. Vad ska du göra nästa gång du märker att det är på gång. Ingenting! Jag pallar inte ens skriva frågetecken kring de "frågorna" eftersom det så totalt ignoreras, de blir aldrig frågor. Inte från vården, inte från någon. Bara från mig själv - och jag har inga svar. Inga svar som leder någon vart och ingenstans där jag kan bolla det här.
Om det hade rört sig om en annan sjukdom - tex cancer (alltid ett bra exempel eftersom de flesta har någon slags bild av vad cancer kan innebära, både i symtom, vårdkontakter, lidande och trassel med hemmiljön, familj, anhöriga och vänner) så hade scenariot sett så annorlunda ut.
Om du inte dyker upp på ett besök hos din doktor eller din behandlare - nog fan är det någon som bryr sig!
Om du får ökade problem, symtom eller smärtor - stränga order från alla håll att förklara för läkare och annan vårdpersonal, allt tas på allvar och ska ses över för lindring eller bot.
Om engagemanget brister inom vården, nog tusan finns det någon annan inom vårdapparaten som är med i loopen och märker, ser till att medicinering och behandling fortskrider - det avstannar ju inte.
Flera år går och människan är fortfarande inte igång - det tröskas igenom och vårdas både kropp och själ.
Är man ensam om att klara av allt - då tas det reda på vem som kan ställa upp, sånt här ska man inte möta ensam.
Kommer dödsångest, oro för barn och anhöriga, arbetet? Nog tusan finns det någon professionell som hjälper en att ta itu med de tankarna!
Behövs det praktiskt hjälp i hemmet, med familjen eller annat pga smärtor, sängliggande eller det allmänna måendet - tjoho vad folk och fä och myndigheter kommer kilande.
Allt detta är bra och toppen, tro mig, det ska inte vara på något annat sätt.
Men smärtan och plågorna som en annan lider av de "finns" liksom inte. De ska inte talas om. De ska inte bemötas. De ska inte vårdas (
nurture är ett mycket bättre ord på engelskan). Hjälp? Men herregud! Sånt där får man väl klara själv! Jösses, skärp dig! Det är väl bara att resa sig upp och damma av sig, bita ihop och ta itu med livet!
Jo, hej du...
