Det är i slutet av mars och en fjärdedel av året har rusat iväg. Ja, vad säger man. Egentligen går ju tiden lika fort eller sakta som vanligt (inte läst något annat inom vetenskapen i alla fall) men ändå har man känslan av att det å ena sidan rusar iväg... och å andra sidan står tvärstill! En väldigt motsägelsefull känsla.
Som vanligt den sista tiden så känner jag mig rätt så melankolisk. Lever ett, känslomässigt, lite fattigt liv. Säkrast så. Tycker att alla ups and downs är fett jobbiga. Men isoleringen, som är delvis självvalt, men till lika stor del pådyvlad (visst heter det så?), börjar bli jobbig. Som fan. (bara det kräver väl en helt egen blogg för att förklara, skippar det här). Men om jag inte gör något åt den här isoleringen snart så blir jag helt tokig. Behöver dock en strategi och en del struktur för jag mäktar inte med överdrivna mängder heller. Men ovissheten om tillvaron och framtiden suger musten ur mig. Så jag hoppas på att jag kan klura ut en strategi. Därav bloggandet. Måste liksom "prata" för att komma till klarhet. Sitter inte gärna och funderar, de flesta braiga idéer och tankar kommer liksom ur mig när jag pratar, samtalar, bollar med någon. Även om jag pratar med en vägg, bara jag hör ljudet av min egen röst så brukar det spruta ut de mest underbara tankar och idéer. Men social isolering ger inte mycket samtal, så jag får se om jag kan få ur mig något, och komma fram till något, på det här sättet.
Steg 1 är i alla fall utfört!
Tack för mig.
