Dagens alla åkommor, eller?

Jag har ikväll lyckats åkalla de "ondarygggudarna" och fått en förbannelse slängd över mig i form av ett ryggskott. Mitt första. (tror jag...) -Pang! sa det bare. Så det har varit lite gnälligt och smådämpat här hemma idag... Jösses, vad det krånglar till tillvaron!  Jag har tidigare bara varit den andra parten i såna här sammanhang... flickvännen vars pojkvän får ryggskott. Å då är man ju allt från projektledare till sjuksköterska och kock och lite mammaroll där med "Ååh stackars liten... vill du ha nåt?  Har du ont? Jag köpte 3 kartonger med smärtstillande." Och även hjältinnan som bar ALLT själv när man storhandlat. Och envis som synden, vägrade gå två gånger... Så det var matkassar till förbannelse och sen några extra väskor efter helgens begivenheter.

Men nu är det mitt hjärta som är hjälten och jag är krypplingen som ligger i soffan och stönar för småsaker. Små saker som "det är knöligt" följt av "mitt vinglas är för högt nu när jag ligger ner" och sist "usch det var inget gott att dricka ur det här glaset. Jag vill hellre ha ett nytt vinglas. Jag kanske kan hasa upp lite så det funkar. Annars får vi slå av glasfoten, så det blir kortare. Det är ju kristallglas så det borde väl va okej...?"
Som sagt. Det är en helt annan uppgift att vara, eeh, den liggande parten. Liksom....

Och vovven ska vi inte tala om! Han led minst lika mycket som jag. Livet var så tråkigt för den lille krabaten nu när jag var än mer orörlig.

Hoppas jag slipper de där rackarns kramperna, ryckningarna jag hade hela natten som var. Känns inte som att spastiska ryckningar och så ryggskott ska vara med samtidigt.

Återstår att se.
Go'natt!

Å du store tid...

Äntligen. Äntligen! Äntligen har jag lyckats logga in på det här stället. Har haft jätteproblem under lång tid. Och däremellan har jag bara gett upp hoppet om att logga in. Och varje gång jag lyckats, så har jag därefter lyckats glömma bort lösenordseländet igen, direkt efter. De flesta inlägg verkar dessutom handla om "oj, hej igen, det var ett tag sen." Typ.

Nog om det!
Man får helt enkelt göra det bästa av det hela när det väl funkar. Och inte "uppmärksamma" varje gång det inte fungerat. Då "cementerar man" ju annars de upplevelserna - och då blir det bara de "kroppsminnena" man har, av alla möjliga misslyckanden. Och den moderna teknikstressen pga trilskande apparater kan man ju faktiskt vara utan. Och det enda man kan styra över då är ju hur livliga minnena är över de gånger de inträffar.

Det jag skriver ovan är egentligen inte ens något svammel. Snarare ett par lärdomar jag dragit de senaste åren. Klokskaper som har kommit mig till del och som jag nu även kan formulera för mig själv och dessutom kan leva efter, då och då. Det händer till och med att jag för mina nyvunna klokskaper vidare, till andra behövande. ;-)

Jag är i alla fall glad över att jag återfunnit min "kanal" för mina tankar. Det brottas ganska vilt av sånt inne i skallen och senaste tiden har jag låtit facebook och vissa grupper där få ta emot alla ord. Men där är man ju lite begränsad till att hålla sig till gruppens ämne. Och regler. ;-) Här är det kanske aningens mera frihet. Om inte annat får jag använda hur många utropstecken jag vill utan att någon tror att jag skriker! Utan bara ger ifrån mig diverse små utrop!!!!! Passar mig och min person bra. Smileysar har en viss begränsning. Utropstecken och fetstil är klassiker som funkat ända sen.... Hedenhös vet jag inte, men i alla fall sen handskriftens tid.

Vi nöjer oss med det.