Jag har ikväll lyckats åkalla de "ondarygggudarna" och fått en förbannelse slängd över mig i form av ett ryggskott. Mitt första. (tror jag...) -Pang! sa det bare. Så det har varit lite gnälligt och smådämpat här hemma idag... Jösses, vad det krånglar till tillvaron! Jag har tidigare bara varit den andra parten i såna här sammanhang... flickvännen vars pojkvän får ryggskott. Å då är man ju allt från projektledare till sjuksköterska och kock och lite mammaroll där med "Ååh stackars liten... vill du ha nåt? Har du ont? Jag köpte 3 kartonger med smärtstillande." Och även hjältinnan som bar ALLT själv när man storhandlat. Och envis som synden, vägrade gå två gånger... Så det var matkassar till förbannelse och sen några extra väskor efter helgens begivenheter.
Men nu är det mitt hjärta som är hjälten och jag är krypplingen som ligger i soffan och stönar för småsaker. Små saker som "det är knöligt" följt av "mitt vinglas är för högt nu när jag ligger ner" och sist "usch det var inget gott att dricka ur det här glaset. Jag vill hellre ha ett nytt vinglas. Jag kanske kan hasa upp lite så det funkar. Annars får vi slå av glasfoten, så det blir kortare. Det är ju kristallglas så det borde väl va okej...?"
Som sagt. Det är en helt annan uppgift att vara, eeh, den liggande parten. Liksom....
Och vovven ska vi inte tala om! Han led minst lika mycket som jag. Livet var så tråkigt för den lille krabaten nu när jag var än mer orörlig.
Hoppas jag slipper de där rackarns kramperna, ryckningarna jag hade hela natten som var. Känns inte som att spastiska ryckningar och så ryggskott ska vara med samtidigt.
Återstår att se.
Go'natt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar