Har precis läst en del inslag i min livskamrats blogg...
Gudars skymning, så mycket tankar som far runt i den mannens huvud!
Inte för att jag är överraskad. Inte egentligen. Men skillnaden
mellan att leva under samma tak jämfört med att dela varandras liv och tankar är... Ja, stor!
Bloggen ifråga är rätt politiskt nischad. Så det är mycket tankar, funderingar och åsikter om vad som pågår runt omkring oss.
Jag vet att han är en man med ett gigantiskt stort hjärta och en rejält utvecklad hjärna - tack och lov. Jag håller med varenda ord han skriver.
Men de är många!!!!
Och här hemma är det tyst...
Saknar det intellektuella utbytet.
Jag vet att vi delar åsikter i mångt och mycket.
Men att "veta" är inte samma sak som att aktivt dela och att aktivt leva ut det man står för. Att få dela sina tankar - med varandra... inte bara med andra.
Jag vet att skrivandet, precis som för mig, är ett sätt att få utlopp för allt som snurrar i huvudet. Ett sätt att hantera det som är jobbigt runt omkring en. Där kommer ju faktiskt politiken insipprande, hur mycket man än vrider sig som en mask för att slingra sig undan. Det påverkar ju varenda steg man tar. Oavsett om det är steg man tvingas ta, eller steg som man med glädje rusar fram med.
Men ändå.
Mina tankar, som kanske ibland kommer ner på pränt, ger jag gärna uttryck för även med talade ord. Med både familj och vänner, om tillfälle uppstår.
Vi kanske ändå ska vara glada för den extra inblick som bloggandet kanske kan ge oss i våra närståendes liv. Bloggande, hemsidor, bilddagböcker, facebook, barnens och tonåringarnas olika internet-communitys. Ja, ni fattar. För det är ändå en ingång som inte alltid har funnits. Förr kanske folk skrev mer dagböcker. Men de var ju privata, hemliga och gärna både låsta och undangömda. För att inte tala om vilket liv det skulle bli om någon skulle få för sig att läsa i någon annans dagbok. Ve och fasa! Som förälder så har man ju då gjort ett övertramp utan dess like. För att inte tala om vad mannen som läst sin frus dagbok har gjort.... Kan vara skäl nog till skilsmässa i vilken bättre familj som helst. Ungefär som att rota i någons fickor eller plånbok.
Men den del av internet som vi lämnar öppet för folk att se och läsa ger faktiskt familj och vänner en chans att ta del i någons liv på ytterligare ett plan. Ta Facebook som exempel. Jag kan titta på gamla och nya vänners bilder från resor, familjehögtider, knasiga fester och annat skoj. Jag kan se vilka vänner som mina barn omger sig med. Jag kan själv knyta kontakt med dem, på ett naturligt sätt, om jag vill. Jag kan enkelt få ett hum om vad som pågår just nu, i detta ögonblick, genom att läsa de här statusfälten som folk gärna skriver lite om sitt humör, eller vad som hänt eller vad de går och längtar efter. Semesterlängtan är väl högaktuellt så här i juli.
Men att få läsa någons blogg. Det är rätt stort. Faktiskt.
Jag känner mig både hedrad och utesluten i samma ögonblick.
Jag känner mig stolt och förvirrad på en gång.
Jag känner mig nära och långt ifrån i samma stund.
Konstigt.
fredag 10 juli 2009
måndag 6 juli 2009
Att man kan bli så påverkad av så många olika saker fast man inte ens har lämnat lägenheten sen i förmiddags!
Jag har tydligen (!) tillbringat hyfsat mycket tid framför TV:n idag. Tittat på diverse dokumentärer.
Dels ett avsnitt av en serie på TV8 (suverän kanal, by the way) "Livet i främlingslegionen". Bear Grylls, superäventyraren som brukar synas i Discovery Channel en del med sitt program Born Survivor (Sv titel: Extrem Överlevnad) har nu deltagit i en kort-serie där 11 st frivilliga ger sig in i franska främlingslegionen i en förkortad version av deras basic desert training. De är där i en månad och man får under 4 avsnitt följa dessa frivilliga rekryter.
Jag såg större delen av första avsnittet häromdagen och sen nu det sista avsnittet. Dels är jag lite fascinerad av att de kommer dit rätt otränade! De är av rätt blandad sort, affärsmän, fd fångar, lärare och idottsmän. De ska ut i ÖKNEN i stenhård träning för en av världens tuffaste militära elitgrupper. Och visst är det förståeligt att det är astufft, men till och med jag fattar att man inte kan komma dit och gnälla att man inte orkar, att det gör ont, ifrågasätta order om varför man ska flytta sand i öknen från en plats till en annan. De som skriver in sig i legionen "på riktigt" har ingen möjlighet att banga ur - på 5 år!!! Det kommer ingen ambulans och hämtar en för att det gör ont i knäet. Man kan inte få en sån enhet att fungera utan att alla lyder order och det kan man nog i det läget bara lära sig på de allra värsta sätt man kan komma på, genom total nedbrytning (mer eller mindre) och genom att sen bygga upp moral och gruppandan för att kunna utstå allt de sedan måste palla med under sina kommande 5 år mitt i hetaste, och kallaste, öknen. Så man undrar ju, när de börjar gnällas dag 1 och folk hoppar av... Vissa orkar knappt bära ryggsäck. Någon av dem hade auktoritetsproblem och menade på att hon skulle spöa upp någon om de försökte pressa henne för mycket... Snacka om att ha hamnat fel! :-D
Men en ruskigt intressant tv-serie, klart sevärd, framförallt om man har intresse åt det här hållet, både vad det gäller det militära, gruppdynamik och hur människor fungerar överhuvud taget.
Bästa citatet från serien måste ju ändå vara ena ynglingen som, under en 8 km lång språngmarsch genom Saharas öken i full stridsmundering med 12 kilos packning på ryggen, har problem med sin fot. En av de legionsbefälen som har hand om utbildningen springer brevid honom för att peppa och få honom att klara av det testet - under 60 minuter - annars åker han ut (dvs hem). Han klarar testet med 10 sekunder tillgodo. Bear frågar efteråt vad befälet hade sagt för att få honom att komma igenom det. Han berättar då att han hade sagt att "Din flickvän står och väntar på dig vid målgången med bacon lindat runt brösten". Det var den tanken och målbilden som gjorde att han klarade den vidriga språngmarschen!! Ha, ha - underbart!
Nästa dokumentär var nu på kvällen, på Kunskapskanalen, "Komma igen" hette programmet. Det handlar om en tjej på 38 år, med man och barn, som får diagnosen bröstcancer. Hon gör en videodagbok genom den här tiden som visas som ett entimmesprogram. 'Närkamp mot bröstcancer' är underrubriken. Hon har alltså opererat bort båda sina bröst. Hon går igenom kemoterapi och senare även strålning. Hon visar hur hon tapper hår, skaffar peruk, lösbröst, hur hennes familj och hon själv reagerar och resonerar genom denna tid. Ja allt.
Hennes son, som kanske är 3-4 år, säger så kloka saker hela tiden.
Han hjälper henne att göra sig i ordning inför en date med maken på deras 7-årsbröllopsdag. Han väljer klänning, frågar om hon ska ha sina lösbröst, tar fram en ur kartongen och klämmer lite på den. Han tycker att den känns väldigt äkta. Hon talar om att hon behöver en till, att hon liksom behöver 2 stycken. Han ser lite konfunderad ut... grunnar lite... och sen, ja ha, jo ja, det verkar liksom rimligt... Frågar lite om hur de ska sitta, provar på sig själv...
Sen när hon har klätt på sig, klämmer han lite och kollar att de känns bra. Talar sedan myndigt om att hon måste ha sin peruk på sig "för man vill ju inte vara skallig när man är bland folk man inte känner". Såå ljuvlig!
När hon efter avslutad kemoterapi ska börja med strålbehandling så ska Anne, mamman, berätta vad det är för något. Hon börjar förklara att det är laserstrålar, precis som (sen nämner hon nåt förmodligen tecknat barnprogram, typ). Men, ska de döda dig med lasern? undrar han. :-) Nä, svarar hon, de ska rädda henne med lasern.
Ja, man undrar ju hur den bilden såg ut inuti hans huvud just då.
Ja du, det var så många guldkorn i den dokumentären, så jag måste spela in reprisen på onsdag (den 8/7 kl 20.00).
Också har jag ätit glass. 6 stycken ananas-splitt...
Jag har tydligen (!) tillbringat hyfsat mycket tid framför TV:n idag. Tittat på diverse dokumentärer.
Dels ett avsnitt av en serie på TV8 (suverän kanal, by the way) "Livet i främlingslegionen". Bear Grylls, superäventyraren som brukar synas i Discovery Channel en del med sitt program Born Survivor (Sv titel: Extrem Överlevnad) har nu deltagit i en kort-serie där 11 st frivilliga ger sig in i franska främlingslegionen i en förkortad version av deras basic desert training. De är där i en månad och man får under 4 avsnitt följa dessa frivilliga rekryter.
Jag såg större delen av första avsnittet häromdagen och sen nu det sista avsnittet. Dels är jag lite fascinerad av att de kommer dit rätt otränade! De är av rätt blandad sort, affärsmän, fd fångar, lärare och idottsmän. De ska ut i ÖKNEN i stenhård träning för en av världens tuffaste militära elitgrupper. Och visst är det förståeligt att det är astufft, men till och med jag fattar att man inte kan komma dit och gnälla att man inte orkar, att det gör ont, ifrågasätta order om varför man ska flytta sand i öknen från en plats till en annan. De som skriver in sig i legionen "på riktigt" har ingen möjlighet att banga ur - på 5 år!!! Det kommer ingen ambulans och hämtar en för att det gör ont i knäet. Man kan inte få en sån enhet att fungera utan att alla lyder order och det kan man nog i det läget bara lära sig på de allra värsta sätt man kan komma på, genom total nedbrytning (mer eller mindre) och genom att sen bygga upp moral och gruppandan för att kunna utstå allt de sedan måste palla med under sina kommande 5 år mitt i hetaste, och kallaste, öknen. Så man undrar ju, när de börjar gnällas dag 1 och folk hoppar av... Vissa orkar knappt bära ryggsäck. Någon av dem hade auktoritetsproblem och menade på att hon skulle spöa upp någon om de försökte pressa henne för mycket... Snacka om att ha hamnat fel! :-D
Men en ruskigt intressant tv-serie, klart sevärd, framförallt om man har intresse åt det här hållet, både vad det gäller det militära, gruppdynamik och hur människor fungerar överhuvud taget.
Bästa citatet från serien måste ju ändå vara ena ynglingen som, under en 8 km lång språngmarsch genom Saharas öken i full stridsmundering med 12 kilos packning på ryggen, har problem med sin fot. En av de legionsbefälen som har hand om utbildningen springer brevid honom för att peppa och få honom att klara av det testet - under 60 minuter - annars åker han ut (dvs hem). Han klarar testet med 10 sekunder tillgodo. Bear frågar efteråt vad befälet hade sagt för att få honom att komma igenom det. Han berättar då att han hade sagt att "Din flickvän står och väntar på dig vid målgången med bacon lindat runt brösten". Det var den tanken och målbilden som gjorde att han klarade den vidriga språngmarschen!! Ha, ha - underbart!
Nästa dokumentär var nu på kvällen, på Kunskapskanalen, "Komma igen" hette programmet. Det handlar om en tjej på 38 år, med man och barn, som får diagnosen bröstcancer. Hon gör en videodagbok genom den här tiden som visas som ett entimmesprogram. 'Närkamp mot bröstcancer' är underrubriken. Hon har alltså opererat bort båda sina bröst. Hon går igenom kemoterapi och senare även strålning. Hon visar hur hon tapper hår, skaffar peruk, lösbröst, hur hennes familj och hon själv reagerar och resonerar genom denna tid. Ja allt.
Hennes son, som kanske är 3-4 år, säger så kloka saker hela tiden.
Han hjälper henne att göra sig i ordning inför en date med maken på deras 7-årsbröllopsdag. Han väljer klänning, frågar om hon ska ha sina lösbröst, tar fram en ur kartongen och klämmer lite på den. Han tycker att den känns väldigt äkta. Hon talar om att hon behöver en till, att hon liksom behöver 2 stycken. Han ser lite konfunderad ut... grunnar lite... och sen, ja ha, jo ja, det verkar liksom rimligt... Frågar lite om hur de ska sitta, provar på sig själv...
Sen när hon har klätt på sig, klämmer han lite och kollar att de känns bra. Talar sedan myndigt om att hon måste ha sin peruk på sig "för man vill ju inte vara skallig när man är bland folk man inte känner". Såå ljuvlig!
När hon efter avslutad kemoterapi ska börja med strålbehandling så ska Anne, mamman, berätta vad det är för något. Hon börjar förklara att det är laserstrålar, precis som (sen nämner hon nåt förmodligen tecknat barnprogram, typ). Men, ska de döda dig med lasern? undrar han. :-) Nä, svarar hon, de ska rädda henne med lasern.
Ja, man undrar ju hur den bilden såg ut inuti hans huvud just då.
Ja du, det var så många guldkorn i den dokumentären, så jag måste spela in reprisen på onsdag (den 8/7 kl 20.00).
Också har jag ätit glass. 6 stycken ananas-splitt...
söndag 5 juli 2009
Historier...
Jag har gått en kurs den senaste tiden. Jag kom att tänka på den nu när jag sitter och halvtittar på nya serien Mad Men på 5:an. Ena mannens fru ber sin middagsgäst att berätta en historia "en sann den här gången"...
Tydligen är det, enligt mina kursledares filosofi (förlåt, coacher menar jag förstås) väsentligt att kunna berätta historier. Saker som kan ge konkreta exempel på vad man egentligen menar när man säger att man kan någonting. Själv har jag alltid avundats folk som så lätt kan dra de här historierna. Som kan sitta och underhålla stora sällskap, vid middagar eller en trevlig lunch, eller över en öl på en cosy pub någonstans, med sina vidlyftiga historier.
Jag jobbade med en sån kille ett tag. Djeesus, vad han kunde dra stories! Det var alltid ruskigt roligt att lyssna på honom. Det var ändå så att man kunde vara "aktivt lyssnande". Det var inte på det här uppmärksamhetstörstande nivån som han pratade på, som vissa andra kan göra. Utan bara att han var engagerad när han berättade, med lagom mycket humor, utan att dra på alla växlar för att få folk att skratta. Han tog heller aldrig över, så att ingen annan kunde få berätta saker, utan mer naturligt liksom. En ganska anmärkningsvärd förmåga, tycker jag. Mmm, ja ibland kan man sakna sina gamla kollegor, många bra minnen där.
Vilket ju faktiskt leder till en ganska intressant slutsats: Det ska bli roligt att få nya kollegor igen. Få höra nya historier, få uppleva nya intressanta personer, som förhoppningsvis, någon eller några av dem, kommer att ha stor effekt (bästa svenska varianten på 'big impact' jag kunde komma på) på mitt liv.
Tydligen är det, enligt mina kursledares filosofi (förlåt, coacher menar jag förstås) väsentligt att kunna berätta historier. Saker som kan ge konkreta exempel på vad man egentligen menar när man säger att man kan någonting. Själv har jag alltid avundats folk som så lätt kan dra de här historierna. Som kan sitta och underhålla stora sällskap, vid middagar eller en trevlig lunch, eller över en öl på en cosy pub någonstans, med sina vidlyftiga historier.
Jag jobbade med en sån kille ett tag. Djeesus, vad han kunde dra stories! Det var alltid ruskigt roligt att lyssna på honom. Det var ändå så att man kunde vara "aktivt lyssnande". Det var inte på det här uppmärksamhetstörstande nivån som han pratade på, som vissa andra kan göra. Utan bara att han var engagerad när han berättade, med lagom mycket humor, utan att dra på alla växlar för att få folk att skratta. Han tog heller aldrig över, så att ingen annan kunde få berätta saker, utan mer naturligt liksom. En ganska anmärkningsvärd förmåga, tycker jag. Mmm, ja ibland kan man sakna sina gamla kollegor, många bra minnen där.
Vilket ju faktiskt leder till en ganska intressant slutsats: Det ska bli roligt att få nya kollegor igen. Få höra nya historier, få uppleva nya intressanta personer, som förhoppningsvis, någon eller några av dem, kommer att ha stor effekt (bästa svenska varianten på 'big impact' jag kunde komma på) på mitt liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
