Historier...

Jag har gått en kurs den senaste tiden. Jag kom att tänka på den nu när jag sitter och halvtittar på nya serien Mad Men på 5:an. Ena mannens fru ber sin middagsgäst att berätta en historia "en sann den här gången"...

Tydligen är det, enligt mina kursledares filosofi (förlåt, coacher menar jag förstås) väsentligt att kunna berätta historier. Saker som kan ge konkreta exempel på vad man egentligen menar när man säger att man kan någonting. Själv har jag alltid avundats folk som så lätt kan dra de här historierna. Som kan sitta och underhålla stora sällskap, vid middagar eller en trevlig lunch, eller över en öl på en cosy pub någonstans, med sina vidlyftiga historier.

Jag jobbade med en sån kille ett tag. Djeesus, vad han kunde dra stories! Det var alltid ruskigt roligt att lyssna på honom. Det var ändå så att man kunde vara "aktivt lyssnande". Det var inte på det här uppmärksamhetstörstande nivån som han pratade på, som vissa andra kan göra. Utan bara att han var engagerad när han berättade, med lagom mycket humor, utan att dra på alla växlar för att få folk att skratta. Han tog heller aldrig över, så att ingen annan kunde få berätta saker, utan mer naturligt liksom. En ganska anmärkningsvärd förmåga, tycker jag. Mmm, ja ibland kan man sakna sina gamla kollegor, många bra minnen där.

Vilket ju faktiskt leder till en ganska intressant slutsats: Det ska bli roligt att få nya kollegor igen. Få höra nya historier, få uppleva nya intressanta personer, som förhoppningsvis, någon eller några av dem, kommer att ha stor effekt (bästa svenska varianten på 'big impact' jag kunde komma på) på mitt liv.