Att man kan bli så påverkad av så många olika saker fast man inte ens har lämnat lägenheten sen i förmiddags!

Jag har tydligen (!) tillbringat hyfsat mycket tid framför TV:n idag. Tittat på diverse dokumentärer.
Dels ett avsnitt av en serie på TV8 (suverän kanal, by the way) "Livet i främlingslegionen". Bear Grylls, superäventyraren som brukar synas i Discovery Channel en del med sitt program Born Survivor (Sv titel: Extrem Överlevnad) har nu deltagit i en kort-serie där 11 st frivilliga ger sig in i franska främlingslegionen i en förkortad version av deras basic desert training. De är där i en månad och man får under 4 avsnitt följa dessa frivilliga rekryter.
Jag såg större delen av första avsnittet häromdagen och sen nu det sista avsnittet. Dels är jag lite fascinerad av att de kommer dit rätt otränade! De är av rätt blandad sort, affärsmän, fd fångar, lärare och idottsmän. De ska ut i ÖKNEN i stenhård träning för en av världens tuffaste militära elitgrupper. Och visst är det förståeligt att det är astufft, men till och med jag fattar att man inte kan komma dit och gnälla att man inte orkar, att det gör ont, ifrågasätta order om varför man ska flytta sand i öknen från en plats till en annan. De som skriver in sig i legionen "på riktigt" har ingen möjlighet att banga ur - på 5 år!!! Det kommer ingen ambulans och hämtar en för att det gör ont i knäet. Man kan inte få en sån enhet att fungera utan att alla lyder order och det kan man nog i det läget bara lära sig på de allra värsta sätt man kan komma på, genom total nedbrytning (mer eller mindre) och genom att sen bygga upp moral och gruppandan för att kunna utstå allt de sedan måste palla med under sina kommande 5 år mitt i hetaste, och kallaste, öknen. Så man undrar ju, när de börjar gnällas dag 1 och folk hoppar av... Vissa orkar knappt bära ryggsäck. Någon av dem hade auktoritetsproblem och menade på att hon skulle spöa upp någon om de försökte pressa henne för mycket... Snacka om att ha hamnat fel! :-D

Men en ruskigt intressant tv-serie, klart sevärd, framförallt om man har intresse åt det här hållet, både vad det gäller det militära, gruppdynamik och hur människor fungerar överhuvud taget.

Bästa citatet från serien måste ju ändå vara ena ynglingen som, under en 8 km lång språngmarsch genom Saharas öken i full stridsmundering med 12 kilos packning på ryggen, har problem med sin fot. En av de legionsbefälen som har hand om utbildningen springer brevid honom för att peppa och få honom att klara av det testet - under 60 minuter - annars åker han ut (dvs hem). Han klarar testet med 10 sekunder tillgodo. Bear frågar efteråt vad befälet hade sagt för att få honom att komma igenom det. Han berättar då att han hade sagt att "Din flickvän står och väntar på dig vid målgången med bacon lindat runt brösten". Det var den tanken och målbilden som gjorde att han klarade den vidriga språngmarschen!! Ha, ha - underbart!


Nästa dokumentär var nu på kvällen, på Kunskapskanalen, "Komma igen" hette programmet. Det handlar om en tjej på 38 år, med man och barn, som får diagnosen bröstcancer. Hon gör en videodagbok genom den här tiden som visas som ett entimmesprogram. 'Närkamp mot bröstcancer' är underrubriken. Hon har alltså opererat bort båda sina bröst. Hon går igenom kemoterapi och senare även strålning. Hon visar hur hon tapper hår, skaffar peruk, lösbröst, hur hennes familj och hon själv reagerar och resonerar genom denna tid. Ja allt.
Hennes son, som kanske är 3-4 år, säger så kloka saker hela tiden.
Han hjälper henne att göra sig i ordning inför en date med maken på deras 7-årsbröllopsdag. Han väljer klänning, frågar om hon ska ha sina lösbröst, tar fram en ur kartongen och klämmer lite på den. Han tycker att den känns väldigt äkta. Hon talar om att hon behöver en till, att hon liksom behöver 2 stycken. Han ser lite konfunderad ut... grunnar lite... och sen, ja ha, jo ja, det verkar liksom rimligt... Frågar lite om hur de ska sitta, provar på sig själv...
Sen när hon har klätt på sig, klämmer han lite och kollar att de känns bra. Talar sedan myndigt om att hon måste ha sin peruk på sig "för man vill ju inte vara skallig när man är bland folk man inte känner". Såå ljuvlig!
När hon efter avslutad kemoterapi ska börja med strålbehandling så ska Anne, mamman, berätta vad det är för något. Hon börjar förklara att det är laserstrålar, precis som (sen nämner hon nåt förmodligen tecknat barnprogram, typ). Men, ska de döda dig med lasern? undrar han. :-) Nä, svarar hon, de ska rädda henne med lasern.
Ja, man undrar ju hur den bilden såg ut inuti hans huvud just då.
Ja du, det var så många guldkorn i den dokumentären, så jag måste spela in reprisen på onsdag (den 8/7 kl 20.00).

Också har jag ätit glass. 6 stycken ananas-splitt...