Sjukhusbesök kontra sjukhus-tv

Känner mig så ohygglig uppjagad inombords ikväll (ja, ja, inatt!).
Dels laddar jag inför ett läkarbesök på sjukhuset som jag börjar nojja lite över. Har lyckats hålla det ifrån mig en del. Mest genom att se väldigt pragmatiskt på det hela. Hålla rätt på fakta kring återbesök och provtagning och adresser och klockslag och logistiken kring hur jag ska ta mig dit och lm det finns parkering osv. Hmm.
Men nu är det dags efter att ha tagit prover i omgångar, kissat i en spännande dunk under ett dygn och lyssnat på kryptiska meddelanden från min läkare på vårdcentralen. Jag har till och med "valt" att inte ställa en massa frågor för att jag "väntar in att det finns några vettiga svar att få", typ. Dvs så väntar jag på att alla provsvaren ska ge nåt enhetligt svar (?!?) och det förväntar jag mig tydligen att få på specialistenheten på "stora sjukhuset". Jag har till och med varit så listig att jag inte ens frågat efter några "siffror" på ens de mest simpla proverna, såsom sänka och annat smått. Så jag är helt i det blå. Av någon anledning så har inte min läkare (som jag gillar skarpt... vad jag nu grundar det på...) kommunicerat i form av "siffror" automatiskt. Och på nåt sätt blev väl min inställning och reaktion nåt i stil med "-Hon började!" och jag har liksom tagit efter henne. Och lagt till nåt resonemang att när det finns nåt att veta så säger de väl det - och först DÅ tänker jag börja "samla siffror" och lära mig förstå vad de betyder. Som typ sänka. Hög eller låg. Jag vet ju knappt vilket håll det ska vara för att anses bra. Men som sagt, är nåt "fel" så lär jag väl få lära mig det varken jag vill eller inte. Och just nu har jag ingen användning av det.

Vad gör man inte för att "lösa problem" i en redan utbränd tillvaro...? :-) Stoppa huvudet i sanden, håll för näsan och blunda hårt!!!

Men nu är det på G. Imorgon.
Alltså, det var det jag trodde. Att jag skulle dit imorrn. Fast jag trodde det igår,  dvs nyss, för dryga 4 timmar sen. Men det var ju fel kom jag på nu nån gång efter midnatt! Jag ska ju dit på t.o.r.s.d.a.g dvs om drygt 1 dygn (1,5 dygn). Så nu efter midnatt så blir det i alla fall "imorrn". Haha! Jag undrar hur många dagar jag kan komma undan med att kalla samma dag för "imorrn"!?! ;-)

Så nu får jag nojja ett dygn till! Och jag som inte skulle börja nojja förrän kvällen innan. (Man måste ju ha lite regler i det här ångest- och oroslivet man ändå har.)


Men nu är i alla fall pulsen hög...
Och då är jag ju ä.n.n.u mer mottaglig för annat sk-t också. Så nu har jag legat halva kvällen och stört mig på ett uttalande som en kille gjorde i TV4:s program 112 - På liv och död. Det var en repris från en av de tidigaste säsongerna. Jag brukar sällan se såna här program, så det kanske var därför jag hakade upp mig på kommentaren.

Det handlade om nån räddningsdykare i Stockholm som åkte ut på ett larm till Edsviken norr om stan. En person rapporterades vara försvunnen och nån båt var inblandad... Så de åker ut, i en ambulans tror jag det var. När de kommer fram är det nån slags insatsledare och massa folk på plats för att samordna. Helikopter i luften och de spanar med kikare från landbacken för att se om de får syn på vad det nu var den här (vuxna) killen/mannen hade försvunnit från. I inledningen visste de inte om det var en flotte eller en båt eller vad som använts... Man hör hur de resonerar kring att "han" sa att kompisen var borta och att, jag vet inte men det lät som att "han" själv hade simmat från ena hållet och längs någon kant (rätt stor sjö tydligen). Denne "han" var tydligen polaren,  oklart om det var han själv som hade larmat eller om någon annan reko medborgare hade varit inblandad i det. Man hade fått uppgift om en båt som låg och drev. Och tydligen var det den båten, som den killen som de nu letade efter, hade använt. Samtalet mellan räddningsmanskapet var väldigt fokuserat men utan att de drog några förhastade slutsatser. Killen i dykardräkt fick hålla sig på land (jag tror iofs det sen visade sig att det var två dykare). Över radio hade folk kontakt för att reda ut vad polaren visste. Till slut har någon (oklart vem) tagit sig ut till den drivande båten. Där konstaterar de snabbt att en vuxen kille/man låg nere i/på(?) durken, dvs på botten av båten - men helt avtuppad. De fick ingen som helst kontakt med honom. Slutligen lyckades de i alla fall få bekräftat att det verkligen var just den här snubben som söket gällde. Så de hade alltså hittat den försvunne killen, i botten på en båt, icke kontaktbar (medvetslös).

Min första tanke var -"skönt att de hittade honom och vad bra att inget värre hade hänt!" En avtuppad snubbe behöver ju iofs inte betyda att "faran var över" för honom. Han kanske hade råkat ut för något eller skadat sig eller vad som helst. Svimmat och fått hjärnskador eller nåt, en stroke kanske? Just då framgick inte det.

Senare intervjuas den här dykaren (jag gissar på brandman till yrket). Han var sur! Och kunde inte hålla det inom sig! Han var tydlig med att: killen som hittats var antingen påverkad av droger eller alkohol (och troligen därför de inte fick kontakt med honom när de fann honom, för han var så väck). Okej. Så långt är jag med. Sen säger han nåt i stil med att har man druckit alkohol eller tagit droger så har man inte på sjön att göra.

(Ja, jo visst. Det stämmer väl iofs. Men nånstans måste man ju också veta att det finns en rätt stor gråzon vad det gäller den saken.)
Sen kommer det - han tyckte att det var för jäkligt att behöva åka ut på ett sånt här larm där det visar sig att alkohol eller droger är med i bilden. För då får folk skylla sig själva - då har de själva varit orsak till det som hänt!! (Eeeh, va? Redan här brinner det i mitt huvud!)

Han drog då upp, tänk om vi samtidigt får ett larm om en 3-åring som är försvunnen? Då hade det ju varit bättre om alla de här resurserna (minns inte exakt ordval) hade gått till det i.s.t.ä.l.l.e.t!

Och han var så sur och så lack! Riktigt lyste om honom att det här med att rädda livet på en korkad suput eller en nerdrogad ynglig inte stod med i h.a.n.s arbetsbeskrivning (min förvanskade tolkning dock). Att skicka ut räddningspatruller och helikoptrar för att leta efter en snubbe som däckat pga.... ja nåt skit - det var långt under hans värdighet och de pengarna och människorna borde leta efter, jag vet inte, kidnappade direktörssöner och små blonda flickor med flätor i förskoleåldern. Inga småkriminella lodisar eller folk som inte har vett att dricka med måtta...

Jag har småputtrat och kokat vad det gäller det här i flera timmar nu. Jag har rätt låg tröskel när min oro och ångest är så hudnära redan innan...

Avsnittet är från den 9 nov 2010 och är avsnitt nr 7 (av 10) i Säsong 2.
Finns just nu att se gratis på TV4 play i 30 dagar (eftersom reprisen precis gått gissar jag). Länk:
http://www.tv4play.se/program/link?video_id=1121994
Sekvensen om Edsviken är i slutet av programmet.

Själv måste jag nog lyssna/se om programmet innan jag skriver mer, ifall jag har missat nåt.... Och så jag kan ladda lite inför att få ge min högst personliga syn på en sån här typ av sak.

Brb - tomorrow maybe....

Stolen goodie...

Nu skiter vi i konvenansen, nu postar jag ett inlägg som är e R.E.N kopia på någon annans. Rakt av, bare!

Lime- och Jordgubbscheesecake 
Glutenfri Low Carb

Portioner: 8

Botten

3,5 dl mandelmjöl
60 gram smör
1 msk psylliumfröskal
valfri sötning motsvarande sötman från 1,5 msk socker
1 krm salt
2 äggulor
2 msk grädde
1 tsk vaniljessens eller vaniljpulver

Fyllningen

5 gelatinblad
2 ägg
400 g philadelphiaost
2 dl creme fraiche
valfri sötning motsvarande sötman från 1,5 dl socker
1 tsk eko vaniljextrakt
100 g jordgubbar
1 lime, saften

Instruktioner

Sätt ugnen på 175 °C.
I en matberedare med knivar, blanda mandelmjöl med smör och lägg sedan i övriga ingredienser och kör tills du fått en deg. Tryck ut i botten på en smord pajform, gärna en med löstagbar botten.
Grädda pajskalet i 10 minuter. Låt sedan svalna.
Lägg gelatinbladen i kallt vatten i ca 5 minuter.
Dela äggen. Vispa gulorna pösigt med sötningen och vaniljextrakt. Tillsätt philadelphiaost och crème fraiche och vispa ytterligare lite till. Värm jordgubbarna och mixa dem släta. Rör ner limesaften. Stäng av plattan, lägg i de väl urkramade gelatinbladen och låt dem smälta. Låt jordgubbspurén svalna något.
Vispa äggvitorna till hårt skum och vänd ner i smeten. Rör ner jordgubbspurén försiktigt, det ska inte blandas ordentligt utan rör lite så det blir lite marmorerat. Häll blandningen i formen och släta till ytan. Täck över och ställ i kylen i ca 6 timmar. Ta försiktigt loss formen vid servering och toppa med jordgubbar vid servering.

(Av åse falkman fredrikson -  http://56kilo.se/lime-och-halloncheesecake-glutenfri-low-carb/ )

Dagens alla åkommor, eller?

Jag har ikväll lyckats åkalla de "ondarygggudarna" och fått en förbannelse slängd över mig i form av ett ryggskott. Mitt första. (tror jag...) -Pang! sa det bare. Så det har varit lite gnälligt och smådämpat här hemma idag... Jösses, vad det krånglar till tillvaron!  Jag har tidigare bara varit den andra parten i såna här sammanhang... flickvännen vars pojkvän får ryggskott. Å då är man ju allt från projektledare till sjuksköterska och kock och lite mammaroll där med "Ååh stackars liten... vill du ha nåt?  Har du ont? Jag köpte 3 kartonger med smärtstillande." Och även hjältinnan som bar ALLT själv när man storhandlat. Och envis som synden, vägrade gå två gånger... Så det var matkassar till förbannelse och sen några extra väskor efter helgens begivenheter.

Men nu är det mitt hjärta som är hjälten och jag är krypplingen som ligger i soffan och stönar för småsaker. Små saker som "det är knöligt" följt av "mitt vinglas är för högt nu när jag ligger ner" och sist "usch det var inget gott att dricka ur det här glaset. Jag vill hellre ha ett nytt vinglas. Jag kanske kan hasa upp lite så det funkar. Annars får vi slå av glasfoten, så det blir kortare. Det är ju kristallglas så det borde väl va okej...?"
Som sagt. Det är en helt annan uppgift att vara, eeh, den liggande parten. Liksom....

Och vovven ska vi inte tala om! Han led minst lika mycket som jag. Livet var så tråkigt för den lille krabaten nu när jag var än mer orörlig.

Hoppas jag slipper de där rackarns kramperna, ryckningarna jag hade hela natten som var. Känns inte som att spastiska ryckningar och så ryggskott ska vara med samtidigt.

Återstår att se.
Go'natt!

Å du store tid...

Äntligen. Äntligen! Äntligen har jag lyckats logga in på det här stället. Har haft jätteproblem under lång tid. Och däremellan har jag bara gett upp hoppet om att logga in. Och varje gång jag lyckats, så har jag därefter lyckats glömma bort lösenordseländet igen, direkt efter. De flesta inlägg verkar dessutom handla om "oj, hej igen, det var ett tag sen." Typ.

Nog om det!
Man får helt enkelt göra det bästa av det hela när det väl funkar. Och inte "uppmärksamma" varje gång det inte fungerat. Då "cementerar man" ju annars de upplevelserna - och då blir det bara de "kroppsminnena" man har, av alla möjliga misslyckanden. Och den moderna teknikstressen pga trilskande apparater kan man ju faktiskt vara utan. Och det enda man kan styra över då är ju hur livliga minnena är över de gånger de inträffar.

Det jag skriver ovan är egentligen inte ens något svammel. Snarare ett par lärdomar jag dragit de senaste åren. Klokskaper som har kommit mig till del och som jag nu även kan formulera för mig själv och dessutom kan leva efter, då och då. Det händer till och med att jag för mina nyvunna klokskaper vidare, till andra behövande. ;-)

Jag är i alla fall glad över att jag återfunnit min "kanal" för mina tankar. Det brottas ganska vilt av sånt inne i skallen och senaste tiden har jag låtit facebook och vissa grupper där få ta emot alla ord. Men där är man ju lite begränsad till att hålla sig till gruppens ämne. Och regler. ;-) Här är det kanske aningens mera frihet. Om inte annat får jag använda hur många utropstecken jag vill utan att någon tror att jag skriker! Utan bara ger ifrån mig diverse små utrop!!!!! Passar mig och min person bra. Smileysar har en viss begränsning. Utropstecken och fetstil är klassiker som funkat ända sen.... Hedenhös vet jag inte, men i alla fall sen handskriftens tid.

Vi nöjer oss med det.

Influensa härjar i våra domäner....

Min älskade åkte på influensa här i veckan. Rejäl hosta som både skrammlar och slemmar. Lika glad varje gång han lyckas ta nåt normal(are) andetag mellan varven. ;-)
Nä, han har det inte kul. Muskelsmärtor och snorig med täppt i näsan.

Jag trodde ju med en nästan religiös övertygelse att jag skulle gå fri! Dels för att jag sällan brukar bli nersmittad av sånt här. Dels för att jag inbillar mig att jag sköter hygienbiten närapå exemplariskt ;-)
Så här har det spritats händer och tempar. Hostandet sker på avstånd, men för första gången på typ 15 år har min älskling lyckats få till det där med att hålla för när man hostar å nyser. 15 år! Där satt den!!!

Men här ligger jag, ynklig som få. Febern ökar i stadig takt för varje timme. Trött och huvudvärk à la influensa... Fryser och frossar, samtidigt som jag känner hur det brinner i hår, huvud, ansikte och lite andra ställen. Men om jag tar av mig filten (som ligger ovanpå lagret med mjukisbraller, långärmad t-shirt och tjock, fin, fleecetröja med luva. Röra sig känns som en omöjlug idé... Snurrig i skallen och lite lätt illamående. Och denna rasslande och rivande hosta, med i övrigt okända ingredienser.

Orken försvann i ett nafs idag. Hade tvättat lite i tvättstugan under eftermiddagen. Funkade rätt okej.
Men så fort jag klev ut på gården med mina påsar, då började kroppen protester med övertygande kraft. Hur jag kom upp för de där 3 våningarna, jaa, det måste ha varit magi. Sen hade jag så ont i bröstet och en sån andnöd, ackompanjerad av hosta och ett förfärligt flåsande.

Väl hemma - tvärnit!!
Nu ska jag sluta skriva, jag ser suddigt och har svårt att komma ihåg att andas....

~ Nighty-night!
Var rädda om er och ta hand om varandra. <3

Tomheten inombords

Känner mig ensam och tom inombords. Känslig och lyhörd för sinnesstämningar och vibbar i luften, även mina egna.

För en gångs skull spelas musik i stereon hemma. Gode gud vad jag behöver det! Känns som den enda kontaktytan gentemot omvärlden jag har. Musiken påverkar, nästan uteslutande, åt rätt håll. Den blir en mänsklig kontakt. Ett minne om vad som varit, om vem jag är.

Jag börjar tappa tilltron nu. Om att något ska förändras. Om att det blir bättre. Om att få hjälp. Stöd. Kontakt. Trygghet. Det känns som om alla vägar tillbaka är stängda. Alla gamla relationer, även inom familj och släkt, är ouppnåeliga. Man får ingen kontakt. Eller för att använda ett modernare uttryck, man connectar inte. Allt känns ytligt och konstgjort. Ingen bryr sig egentligen. Inget djup kan uppnås på ett personligt plan. Ingen lyssnar egentligen. So, what's the point??

Tjejen som alltid och endast levt för sina relationer, sina vänner, sin familj. Att leva i denna känslomässiga och relationsmässiga tomhet är förödande. Känner mig som barnhemsbarnen i Rumänien, under Ceausescus tid. Jag sover, sover, vakar, sover, vakar, ångestar och knyter mig. Äter några brödbitar. Försöker få mänsklig kontakt, ögonkontakt, själslig kontakt. Blir avvisad. Möter ingen blick. Får åter gå in i mig själv och mina egna inre resonemang, lyssna till min egen inre röst, ömsom upprörd, ömsom tröstande.

Idag blir det inget upplyftande inlägg märker jag. Sorry about that...

Positivt tänkande går fetbort!

Mycket intressanta tankegångar enligt Burkeman via SvD | Negativa tankar bästa vägen till glädje