Vill inte sova,

men inte heller vara vaken.

Det känns som om jag för varje dag som går,
kommer ytterligare en bit längre bort från honom.

Jag vill inte det.

Min älskade storebror.

Saknar dig.

Nu är det snart 3 dagar sen du dog.

Om bara några få timmar...

I onsdags morse.

Du kämpade så hårt, så tappert.

Om jag somnar, och sen vaknar, då är det så fort nästan 4 dagar sedan. Jag vill stanna tiden. Jag vill inte att minnena ska blekna. Jag vill inte att ljudet av din trygga röst ska tystna. Jag vill ha dig kvar här, om det så bara är "i andan". Men hur bevarar man det? Någon som funnits i mitt liv och vid min sida så länge. Längre än mamma, längre än pappa. Jag vill inte bli ensam kvar. Ensam, utan att ha någon att fråga hur det var förut, när jag var liten, eller innan jag föddes. Någon som kände mamma, någon som kände pappa. Någon som minns allt, så väl! Och som vill dela med sig av sina minnen och hjälpas åt att bevara dem och få de att vara levande minnen.

Jag är så glad att du funnits hos mig, i mitt liv.

Älskade storebror, älskade Stephan.

 1 november 1951

-

10 oktober 2012