Varenda dag har varit en riktig kamp. Mot tiden, mot all struktur man ska fasas in i, vare sig det passar individen eller inte.
Saknar min bästa vän. Eller rättare sagt, ett par av mina bästa vänner. De är som bortblåsta.
Skit. Hur gick det till? Vad har jag gjort för fel?
Är det för att jag är utbränd? Eller har jag gjort eller sagt något annat som inte passar in i deras mall?
Eller får jag bara inte plats i deras liv?
Min bästa och äldsta vän. Jag vet inte ens hur jag ska få tag på människan...
Dels är hon så himla busy med sitt jobb. Jag ringer inte folk på jobbet. Så är det bara. Det känns bara som att man stör. Och vet man dessutom att de mestadels har extremt mycket (för det får man höra OM man råkar få prata med dem) och sen tycker jag att fritiden borde liksom kunna maka plats även för den enda vännen. Typ. Och dels har de ingen hemtelefon längre. Sen tillbringar hon mycket tid på annan ort - och sen pågår en del renovering hemma.
Men okej, jag fattar. Life goes on. Men det betyder inte att det inte gör jävligt ont.
Visserligen har folks avskaffande av hemtelefoner EXTREMT mycket bidragit till att det inte går att ha en naturlig kontakt, som faktiskt bidrar till att hålla liv i vänskapen. Sen vet jag att mitt mående självklart har bidragit en hel del i kontakt med vissa.
Vi har vuxit upp tillsammans. Delat tårar, skratt, kärlekslycka, kärleksproblem, småbarn, hemlisar, vardag
med jobb och matlagning, tvätt, TV, ensamma kväller - med bara telefonen som sällskap.
Damn, it's fun to be me sometimes!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar