Jag är ju så sentimental...

Idag var en sån där konstig dag.

Den var egentligen rätt bra, borde inte klaga alls om man tänker efter. Men ändå, djupt inom mig så har det gnagt nu några dagar... Blivit lite smånojjig och smygsorgsen. En av mina närmsta vänner fyller nämligen år idag.

Vi har av någon anledning som jag inte riktigt greppar (och därmed nojjar ganska mycket över) tappat kontakten sååå totalt. Man undrar och grunnar och sörjer. Faktiskt, sörjer, jag kan inte finna något bättre beskrivande ord. Så när det nu närmar sig någon speciell storhelg eller födelsedag och liknande så blir jag toksentimental och går och deppar och tänker och längtar. Själva tappa-kontakten-delen av det hela skedde för rätt länge sen, men till slut tog jag tag i det hela när det gått rätt lång tid. Jag hade inte hört ett ljud, inte ett enda ljud, från henne på hela den här tiden. Själv hade jag skickat julkort - fyllt 40 (!) och lite sånt. Men dock, jag ringde. Tyckte att jag fick ganska svalt mottagande (förstår inte varför!) men vi pratade i alla fall ganska länge. Sen igen, inte ett ljud! Vi flyttade, skickade flyttkort - med personlig invit om att de gärna fick komma och besöka oss när som helst. Pip? Nej. Julkort? Nej. Grattis på nån jävla födelsedag? NEJ. Själv har man liksom grinat över det här och längtat, går och smygtittar på foto på oss två som jag har sen "förr". Vi sprang på varandra i somras utanför ett stort köpcentrum, med våra barn i hampan. Själv blev jag alldeles underbart glad, men det var ändå ett ganska "sansat" bemötande från hennes sida. Kändes inte som om det var riktigt lika underbart i hennes ögon.

Men nu fyllde hon i alla fall år idag och jag har velat fram och tillbaka om jag ska våga mig på att höra av mig. Våndats i flera dagar (och sörjt) men till slut, strax före klockan nio (innan CSI-trilogin) så tog jag i alla fall mod till mig. Fick ett varmare mottagande (kändes det som) och hon sa att hon blev jätteglad att jag ringde. Pratade hyfsat länge, det blev lite tysta stunder då och då. I det läget börjar ju jag babbla! Ja, vad gör man. Jag har inget emot pinsamma tystnader i vanliga fall, men ibland blir de så fel. Som mellan två vänner som borde höras av 8-10 ggr/dag och skratta och gråta tillsammans och berätta hemlisar och prata lycklig kärlek och kärlekssorger, oro för barnen och de stora lyckostunderna med desamma, planer och drömmar... Så som det alltid varit förut. Men framför allt mycket skratt och mycket kärlek och värme.

Ja, vi får väl se om kronan trillar ner eller om jag ska krypa till korset flera gånger... Inte för att jag tycker att det borde behövas. Men vad gör man inte för vänskapskärlekens skull.
"Been there, done that" och undrar bara hur många j-a t-shirtar man ska ha....

Älskar mina vänner men orkar inte med att bli övergiven...

In Love We Trust