Rehab TV-show

Så mycket smärta...

Jag tittar på Celebrity Rehab med Dr Drew på Kanal 5.
Dels är det en kille, Gary Busey, som har extrema problem. Dels förstår han inte att han själv är en av patienterna och att han har ett missbruk. Dels har han en hjärnskada sedan en mc-olycka för många år sedan. Han fick ett stort hål i huvudet och det är ju klart som f-n att man får någon slags problem efter en sådan grej. Och sen är det massa alkohol och tabletter med i bilden efter det förstås.

Sedan är det en av tjejerna, en asgullig modell (gullig både som person och till utseendet) som jag såg i den omgång av Dr Drew som avslutades för ca 2 veckor sedan. Den programserien hette Sex Rehab med Dr Drew. Det utspelar sig egentligen efter Celebrity Rehab men de sänder det i annan ordning på TV här. Modellen, Amber Smith, är sååå rar. Men jösses, de har ju haft det så vansinnigt svårt alla de här rehab-patienterna, helt ärligt, riktigt jävligt. Jag blir ju så ruskigt engagerad när det gäller den här typen av ämnen, psykologi, hur människor mår/reagerar/tänker/känner (enkelt förklarat, sorry). I det här fallet med de här programserierna kan jag väl säga att man får en ganska bra inblick i vad de går igenom under behandling och abstinens, viss insikt i själva behandlingen, men jag måste säga att det inte är huvudfokus i programmet. Jag kan tycka att det är lite synd eftersom jag gärna hade sett mer av just den biten, lite på djupet. Det blir ganska ytligt när det gäller själva behandling/terapin, mest lite lägga huvudet på sned, lyssna, förklara och tala till rätta. Men inget riktigt djup.

Men människorna, deltagarna, får man en lite mer nyanserad bild av. Alltifrån att de har festat för mycket och liksom halkat in på de här sakerna för att de inte kunnat hejda sig och för att det är den typen av liv som levs i vissa kretsar, till att de har frukstansvärda trauman bakom sig, sedan barndomen och uppväxten osv. Flera av dem lever i ganska "ohälsosamma" relationer, där missbruket följer med och kanske även övergrepp och gräl och annat. Vissa av deltagarna har dessutom, som extra bagage, rent fysiska skador (hjärnoperationer, upprepade ryggoperationer odyl) som gör att kraftiga smärtstillande och självmedicinerande på det, har varit mer eller mindre oundvikligt.

Jag är oerhört fascinerad. Inte för att de är kändisar, det bryr jag mig inte ett ögonblick om (jag har så j-a dålig koll på sånt ändå...) utan för de livsöden man får följa och kampen som de utför varje dag, varje timme, varje minut av deras liv. Kampen som är så smärtsam, för att döva känslor och tillbakablickar och tankar, av övergrepp, övergivenhet, maktlöshet, smärta och fruktan.

Jag och min dotter tittar ofta på det här tillsammans. Jag har ju rätt svårt att vara tyst när vi tittar på TV ihop, det blir mycket kommentarer och reflektioner från mitt håll. Kan inte hjälpa't! Men flera gånger har jag reflekterat över hur snäv den är den här gränsen mellan "oss" och "dem". Mellan oss som klarar oss förbi de här sakerna, med droger och liknande, och de som åker dit på det, big time. Och självklart, fullt medveten om de som har halkat dit, men ändå klarat sig ur det innan det gick för illa, utan att ha förstört resten av sitt liv med den här skiten, den här smärtan, och allt vidrigt som följer med det.

Jag får en sån här "dämpad skräck" för sånt här. Jag ser vad som pågår runt omkring, och inser hur jäkla lätt det är att ta det steget - och sedan är det för sent. Det räcker med ett ögonblicksbeslut - och sen har man mer eller mindre banat väg för allt elände. Då menar jag inte bara för att man blir beroende så snabbt, utan för att man tillåter sig för att ta den vägen, riva den muren och det tabut och välja att ta den risken, risken för ens eget liv - och kanske även andras. (Man tar ju lätt jävligt dumma beslut som påverkad, och de där besluten har ju en viss förmåga att drabba andra också. Alltifrån 4-åringen som blir överkörd om man kör rattfull, till de trötta och korkade beslut man tar som bakfull, eller att man väljer att följa med fel person hem, eller vad det nu kan vara.) Och jag säger "dämpad skräck" eftersom jag är så jäkla rädd för att låta den där skräcken leva ut. Jag törs inte känna efter vad alla de här grejerna skulle innebära när det värsta händer. Oavsett om det gäller en själv, ens barn, ens vän eller någon annan i ens närhet eller bekanskapskrets. Som tonårsmamma så har man ju både sett, anat, hört talas om OCH föreställt sig alla varianter. Sen lever man ju i en storstad, drogerna finns aldrig långt borta. Efter samtal med poliser och andra som rör sig i närheten av det här så inser man ju att det är rent ut sagt för jävligt vad mycket droger det finns. Alltför lättillgängligt för vilken 12-åring som helst. För vilken nyfiken, ball, självständig, ensam, arg eller destruktiv ungdom som helst. För vilken trendig, hårt arbetande, alltid på topp, hårt festande, glad partypolare i 20-30-40-årsåldern som helst.

Ingen går säker.

Om du får chansen att testa - don't!
Varför chansa?
Varför balansera på en smal, vinglig bro ovanför bråddjupet?
Det finns ingen anledning. Låt bara bli.

Stay safe!